Ingen är perfekt, inte ens fast man försöker

Jag är så otroligt känslig ibland. Känslig när det kommer till folks inställning till mig. Det är det värsta jag vet när folk är arga, besvikna eller fått ett dåligt intryck utav mig. Och jag ville bli polis... Grattis.
Hela kvällen blir förstörd & jag känner mig rätt kass. Bäst jag går och lägger mig, med mitt guldfiskminne så har jag glömt av allt detta imorgon & är glad som bara den igen.

Jag älskar att träna, misstolka mig inte. Men vartifrån kom denna hysteri? "Strong is the new skinny" , ja det är väl fantastiskt att vi alla blir lite starkare och hälsosammare. Att vi äter, och äter bra mat. Och jätteskönt att inte alla vill se ut som size zero och catwalkmodeller. Men vart går gränsen mellan sunt och psykiskt ohälsosamt?
Nu för tiden så känner jag en viss stress om jag skulle hoppa över en träning och istället äta en liten påse godis. Och jag ska medge att jag själv mycket hellre lägger upp en bild på träningssalen än min halvätna chokladkaka. Och det är egentligen inte lika mycket för min egen skull, som för vad andra ska tycka och tänka om det.
Kanske är det bara jag, men för att vara landet som uppfann ordet lagom, så har vi ganska svårt att hålla oss inom de ramarna. 

Ett fågelbo i min mage

Hur svårt ska det kunna vara att släppa någon? Vissa dagar tror jag att jag har kommit en lång väg, och tror att jag accepterat det faktumet att det aldrig kommer bli han och jag igen. Men ibland, som idag, skriker det inom mig efter att få vara i hans närhet. "4 månader sedan, skärp dig Emilie." Så säger en del utav mig själv till mig medan den andra delen inte vill sluta kämpa. Delen som har valt att bevara alla de fina minnena. Men speciell, det kommer han alltid att vara.

Är det dags, är det dags, är det dags igen?!

Jag är bloggsugen igen, men hela bloggen behöver ett lyft.. ska nog greja med en ny design. Kanske imorgon.

5 cm lager damm

Det var väldigt längesen jag bloggade. Och jag saknar det faktiskt. Men känns inte som att jag har någonting interessant att skriva, och framförallt ingenting interessant för någon annan att läsa. Men jag känner på mig att det kommer bli ganska aktivt igen i September... Men varför tänker jag inte avslöja nu.

Ttyl,
Mli

Blogg i mobilen

Nu får vi se hur detta funkar, om jag kan börja blogga från mobilen :)

Centimeter och blöta nosar

Nu ligger jag i soffan och försöker vänja mig vid tanken att Johan ligger mindre än 20 meter ifrån mig men i ett annat rum och inte bredvid mig. Jag har inte blivit utkörd från sängen och vi är inte heller osams, men jag och sängen har hamnat i något utav en olöslig konflikt. Sängen i fråga är till synes en ganska vanlig säng, 200cm lång och 105 cm bred. De där sist nämnda centimetrarna är en stor grundsten i hela konflikten. Med en säng som står mitt i rummet och med en muskulös och bredaxlad man bredvid sig - känns de annars ganska generösa 105 centimetrarna ... väldigt fjuttiga. I verkligheten innebär detta 100 cm säng till Johan - och ungefär 5 cm säng till mig. Det var problem nummer 1. Sen har vi då detta att sängen inte står på några ben utan ligger direkt på marken (Eftersom denna säng är en temporär lösning), vilket är en fördel då jag knuffas ut ett antal gånger på natten. Men det är också väldigt opraktiskt när det bor en hund i samma lägenhet som ser sängens höjd som ett perfekt tillfälle att komma och nosa och pötta på matte - för hon är ju så nära.
Nej - nattens bästa vän = En stor, gosig, divansoffa. Här stannar jag tills den nya sängen kommer. Godnatt världen! <:)

(Jag kommer inte kunna somna utan Johan, så helt onödigt egentligen)